Snabbmat av Ruth Hiller

Redan på 1930-talet hade tiden i köket börjat bli knapp, därom vittnar denna vaxduksprickiga lilla handbok i snabbmatlagning, utgiven 1939 av Kooperativa Förbundet. Ruth Hiller har här samlat inte mindre än 223 recept särskilt ägnade åt den moderna husmodern som, likt hundratusentals andra kvinnor, numera har ett yrke utanför hemmet. Fru Hiller påpekar också att det av 30-talets matlagare krävs en del näringsfysiologiska kunskaper, särskilt då den tidens människor arbetade så hårt att de inte kunde klara sig på näringsfattig mat.

Recepten är således graderade med både tillagningstid och ett antal olika näringsfaktorer. De näringshänsyn som togs vid bokens utgivning är helt andra än dagens. 30-talet var vitaminernas och bristsjukdomarnas årtioende, och sålunda ligger betoningen på att husmodern främst ska se till att familjen får i sig tillräckligt av de olika vitaminerna, men också av kalorier och protein. Det påpekas särskilt att de män som arbetar särdeles tungt bör vara extra noga med att tillgodose sina energibehov.

Något jag tycker är intressant är hur flytande gränsen mellan reklam och litteratur kan verka när man bläddrar i gamla böcker. Boken i min hand är utan tvekan en “riktig bok”, men samtidigt så är den inslagen i “svensk vaxduk” från någon som kallas Fru Dukman och mer eller mindre varje recept kräver en klick Eve. För den läsare som når fram till bokens sista sidor, som precis som sidorna mellan nyheterna och serierna i en dagstidning uteslutande reserverats för reklam, framgår att Eve är ett sorts margarin. Jag utgår ifrån att det såldes i Kooperativa Förbundets affärer.

Författarinnan gör klart att bokens recept både riktar sig till den yrkesarbetande husmodern såväl som till ungkarlen. I vissa fall är det dock klart vilken av de båda målgrupperna hon haft i åtanke. Kanske märks det allra tydligast om man försöker sig på att föreställa sig Mor Anna bjuda sin familj på sug-ägg:

Sug-ägg. ½ min.

1 ägg. 50 g

Stick med en knappnål hål i båda ändar på ägget och drick sen ur det ena hålet. Om man dricker ur hela ägget utan avbrott smakar det ingenting alls.

Illustrationerna i äldre matböcker är något som jag är lite svag för. Hur framställdes dessa? Var det likt det vis på vilket man fotograferar mat idag, med en kock som lagade rätten och sedan överlät till konstnären vid bordet att måla av mästerverket? Eller gavs konstnären större frihet, då penseln lämnar mer plats för utsvävning än det exakta objektivet? Hur gick det i sådana fall till när konstnären som här avbildat rätten “Korvskålar”, en sorts 30-talets korvbaserade version av nutidens sushi, exempelvis kom fram till att det under dricksglaset skulle placeras ett prickigt underlägg?

Att recepten i Snabbmat presenteras ihop med näringsstaplar tycker jag är berömligt. Hiller har valt ut de hetaste vitaminerna och mineralerna för dagen och presenterar dessa ihop med instruktioner till husmodern om hur hon bör kombinera dagens måltider med hjälp av staplarna. För den jäktade näringsintresserade skulle detta kunna vara till mycket hjälp även idag. Ett problem med detta är dock förstås att näringsläran är en vetenskap som ständigt är i rörelse. Exempelvis kanske inte fru Hillers råd om att steka potatisen i “något gott stekflott” skulle passa in i dagens grönvita nyckelhål.

Snabbmat av Ruth Hiller är sammanfattningsvis en mycket bra och i många avseenden än idag mycket användbar bok. För den som önskar lära sig att laga snabb husmanskost så är boken en mycket bra startpunkt, och jag ser själv fram emot att prova flera av rätterna – särskilt recepten på snabblagad inälvsmat. Hiller har dessutom lagt ner mycket tid på att fundera kring snabbmatlagning, vilket tydligt märks igenom hela boken. Det ger ett gediget intryck. Ingen bok som enbart består av snabbt ihopsamlade standardrecept hade innehållit ett recept såsom Sug-ägg, utan endast någon med en mycket stor passion för den snabba näringen skulle kunna förmedla detta till folket. Hon inleder dessutom avsnittet om efterrätter med förslaget att i de flesta fall helt ersätta den klassiska efterrätten med ett fruktfat, något som är högst berömligt både ur tids- och näringshänseende. Genomtänkt, som sagt.