Snabbmat av Ruth Hiller

Redan på 1930-talet hade tiden i köket börjat bli knapp, därom vittnar denna vaxduksprickiga lilla handbok i snabbmatlagning, utgiven 1939 av Kooperativa Förbundet. Ruth Hiller har här samlat inte mindre än 223 recept särskilt ägnade åt den moderna husmodern som, likt hundratusentals andra kvinnor, numera har ett yrke utanför hemmet. Fru Hiller påpekar också att det av 30-talets matlagare krävs en del näringsfysiologiska kunskaper, särskilt då den tidens människor arbetade så hårt att de inte kunde klara sig på näringsfattig mat.

Recepten är således graderade med både tillagningstid och ett antal olika näringsfaktorer. De näringshänsyn som togs vid bokens utgivning är helt andra än dagens. 30-talet var vitaminernas och bristsjukdomarnas årtioende, och sålunda ligger betoningen på att husmodern främst ska se till att familjen får i sig tillräckligt av de olika vitaminerna, men också av kalorier och protein. Det påpekas särskilt att de män som arbetar särdeles tungt bör vara extra noga med att tillgodose sina energibehov.

Något jag tycker är intressant är hur flytande gränsen mellan reklam och litteratur kan verka när man bläddrar i gamla böcker. Boken i min hand är utan tvekan en “riktig bok”, men samtidigt så är den inslagen i “svensk vaxduk” från någon som kallas Fru Dukman och mer eller mindre varje recept kräver en klick Eve. För den läsare som når fram till bokens sista sidor, som precis som sidorna mellan nyheterna och serierna i en dagstidning uteslutande reserverats för reklam, framgår att Eve är ett sorts margarin. Jag utgår ifrån att det såldes i Kooperativa Förbundets affärer.

Författarinnan gör klart att bokens recept både riktar sig till den yrkesarbetande husmodern såväl som till ungkarlen. I vissa fall är det dock klart vilken av de båda målgrupperna hon haft i åtanke. Kanske märks det allra tydligast om man försöker sig på att föreställa sig Mor Anna bjuda sin familj på sug-ägg:

Sug-ägg. ½ min.

1 ägg. 50 g

Stick med en knappnål hål i båda ändar på ägget och drick sen ur det ena hålet. Om man dricker ur hela ägget utan avbrott smakar det ingenting alls.

Illustrationerna i äldre matböcker är något som jag är lite svag för. Hur framställdes dessa? Var det likt det vis på vilket man fotograferar mat idag, med en kock som lagade rätten och sedan överlät till konstnären vid bordet att måla av mästerverket? Eller gavs konstnären större frihet, då penseln lämnar mer plats för utsvävning än det exakta objektivet? Hur gick det i sådana fall till när konstnären som här avbildat rätten “Korvskålar”, en sorts 30-talets korvbaserade version av nutidens sushi, exempelvis kom fram till att det under dricksglaset skulle placeras ett prickigt underlägg?

Att recepten i Snabbmat presenteras ihop med näringsstaplar tycker jag är berömligt. Hiller har valt ut de hetaste vitaminerna och mineralerna för dagen och presenterar dessa ihop med instruktioner till husmodern om hur hon bör kombinera dagens måltider med hjälp av staplarna. För den jäktade näringsintresserade skulle detta kunna vara till mycket hjälp även idag. Ett problem med detta är dock förstås att näringsläran är en vetenskap som ständigt är i rörelse. Exempelvis kanske inte fru Hillers råd om att steka potatisen i “något gott stekflott” skulle passa in i dagens grönvita nyckelhål.

Snabbmat av Ruth Hiller är sammanfattningsvis en mycket bra och i många avseenden än idag mycket användbar bok. För den som önskar lära sig att laga snabb husmanskost så är boken en mycket bra startpunkt, och jag ser själv fram emot att prova flera av rätterna – särskilt recepten på snabblagad inälvsmat. Hiller har dessutom lagt ner mycket tid på att fundera kring snabbmatlagning, vilket tydligt märks igenom hela boken. Det ger ett gediget intryck. Ingen bok som enbart består av snabbt ihopsamlade standardrecept hade innehållit ett recept såsom Sug-ägg, utan endast någon med en mycket stor passion för den snabba näringen skulle kunna förmedla detta till folket. Hon inleder dessutom avsnittet om efterrätter med förslaget att i de flesta fall helt ersätta den klassiska efterrätten med ett fruktfat, något som är högst berömligt både ur tids- och näringshänseende. Genomtänkt, som sagt.

Rädda vintern – Tidningen Husmoderns nya aktuella Konserveringsbok

Redan i förordet (som i denna bok pryds av rubriken “Företalet som skall läsas”) fastställs att texten i min hand är en bok av sin tid, en skrift ända in i ryggen präglad av rådande omständigheter. Den namnlösa författaren inleder med att påpeka för sina läsarinnor att “när vi i år konservera, är det med annat syfte än förr”, för denna skrift gavs ut 1942 – ett krigsår då mycket av hemmets nödtorft ransonerades ut. Därför har konserveringsteknikerna som presenteras i boken utarbetats för minsta möjliga sockeråtgång, och man råder läsekretsen att endast använda små burkar till de s. k. lyxkonserverna.

Här förordas konservering i dubbel bemärkelse: skörden ska bevaras till vintern och det ska dessutom göras på ett sätt som förbrukar minsta möjliga resurser. En intressant detalj är påpekandet att man kan anpassa sockermängden efter förvaringsutrymmen. Bor man på landet så kan man ta lite mindre socker än om man bor i stan och tvingas att förvara sina konserver i källare med värmeledningsrör eller i skafferiet. Det kan säkert komma någon kylskåpsägande GI-bantare väl till pass.

Skriften i min hand vittnar om en era då mycken tid lades på maten. Det är tydligt när recepten kräver 1 kg smultron eller 5 kg lingon att man inte gjorde någonting halvdant. På bilderna i boken kan man skymta att husmoderns armar är iklädda vad som närmast liknar en sorts laboratorierock, vilket förstås är brukligt för någon som med stort nit står och noggrant pickar “stora, vackra lingon” i tillräcklig mängd för att vara vintern igenom.

Ett annat koncept som genomsyrar denna bok är att “man tager vad man haver”. I avdelningen för sallader återfinns många “sallader” som inte liknar någonting som återfinns på dagens middagsbord. Här finns exempelvis plommon- och körsbärssylt representerade (som med tillsats av ättika eller vinäger ges namnen plommon- respektive körsbärssallad). “Melon i socker” är ett annat recept som vi i dag kanske skulle dra oss för att ordna in i kategorin “sallader”. Men fanns det ett överflöd av frukt på gårdens träd så var man kanske tvungen att vara lite uppfinningsrik.

Något som jag saknar är recept på olika syrade grönsaker. Det verkar underligt för mig att syrning inte skulle ha varit en mer använd konserveringsmetod, med tanke på hur mycket surkål man troligen åt (grundreceptet är på 25 kg). Många av recepten på olika gurkinläggningar hade jag gärna sett i syrade utföranden.

För den genomsnittliga moderna matlagaren – utan ett överdrivet intresse för konservering eller en önskan om att i en något auktoritär ton bli tilltalad som “läsarinna” – finns i Rädda vintern kanske inte mycket att hämta mer än lite 40-talsnostalgi. Många av recepten är dessutom svåra att genomföra för någon utan tidigare erfarenhet av klassisk konserveringsmetodik, då läsaren förutsätts bland annat kunna hartsa och paraffinera buteljer samt knyta en oklanderlig apoteksknut.

Hur som helst så hittade jag åtminstone ett par recept som jag tänkt prova: Tomatketchup (det har aldrig slagit mig att ketchupen kanske ursprungligen var ett sätt att konservera tomaterna?) och det potentiellt förunderliga Blomkål i mjölk. Jag lägger dessa och framtida recept som egna inlägg på bloggen.

Recept: Blomkål i mjölk

Blomkål i mjölk är rena trolleriet! Hårda vackert vita och ej för stora huvuden avputsas så att allt grönt samt grova stocken avlägsnas. Varva huvudena med salt i lämplig höganäskruka eller stor glasburk (oglaserad kruka duger ej!); överhäll kokt kall söt mjölk tills denna står väl över kålen och förvara sedan på svalt ställe. Överbind ej! Blomkålen håller sig fullkomligt som färsk en längre tid.

Upptag och avskölj under rinnande vatten och låt blomkålen därefter få ligga i friskt vatten någon timme. Anrättas precis som färsk.

Ur Rädda vintern - Tidningen Husmoderns nya aktuella Konserveringsbok (Åhlén & Åkerlunds Förlag, 1942). 

Recept: Tomatketchup

4 liter tomater, 2 gula lökar, 1 klyfta vitlök, 6 kvistar persilja, 1 lagerblad, 2 kvistar timjan, ½ msk. salt, ½ msk. socker, ½ msk. pulv. nejlikor, ½ msk. pulv. kryddpeppar, ½ msk. sellerifrön (inknutna i påse), ½ lit. god ättika.

Lök och tomater skäras i skivor och kokas mjuka. Passeras. Påsättas åter med kryddorna och kokas över svag eld c:a 4 timmar. Omröres ofta. Då ketchupen börjar bli tjock, tillsättes ättikan och påsen med sellerifrön borttages, varefter ketchupen åter kokas 1 timme. Fylles på vidhalsade små buteljer, som korkas, paraffineras och förvaras mörkt.

Ur Rädda vintern – Tidningen Husmoderns nya aktuella Konserveringsbok (Åhlén & Åkerlunds Förlag, 1942).