Redan i förordet (som i denna bok pryds av rubriken “Företalet som skall läsas”) fastställs att texten i min hand är en bok av sin tid, en skrift ända in i ryggen präglad av rådande omständigheter. Den namnlösa författaren inleder med att påpeka för sina läsarinnor att “när vi i år konservera, är det med annat syfte än förr”, för denna skrift gavs ut 1942 – ett krigsår då mycket av hemmets nödtorft ransonerades ut. Därför har konserveringsteknikerna som presenteras i boken utarbetats för minsta möjliga sockeråtgång, och man råder läsekretsen att endast använda små burkar till de s. k. lyxkonserverna.
Här förordas konservering i dubbel bemärkelse: skörden ska bevaras till vintern och det ska dessutom göras på ett sätt som förbrukar minsta möjliga resurser. En intressant detalj är påpekandet att man kan anpassa sockermängden efter förvaringsutrymmen. Bor man på landet så kan man ta lite mindre socker än om man bor i stan och tvingas att förvara sina konserver i källare med värmeledningsrör eller i skafferiet. Det kan säkert komma någon kylskåpsägande GI-bantare väl till pass.
Skriften i min hand vittnar om en era då mycken tid lades på maten. Det är tydligt när recepten kräver 1 kg smultron eller 5 kg lingon att man inte gjorde någonting halvdant. På bilderna i boken kan man skymta att husmoderns armar är iklädda vad som närmast liknar en sorts laboratorierock, vilket förstås är brukligt för någon som med stort nit står och noggrant pickar “stora, vackra lingon” i tillräcklig mängd för att vara vintern igenom.
Ett annat koncept som genomsyrar denna bok är att “man tager vad man haver”. I avdelningen för sallader återfinns många “sallader” som inte liknar någonting som återfinns på dagens middagsbord. Här finns exempelvis plommon- och körsbärssylt representerade (som med tillsats av ättika eller vinäger ges namnen plommon- respektive körsbärssallad). “Melon i socker” är ett annat recept som vi i dag kanske skulle dra oss för att ordna in i kategorin “sallader”. Men fanns det ett överflöd av frukt på gårdens träd så var man kanske tvungen att vara lite uppfinningsrik.
Något som jag saknar är recept på olika syrade grönsaker. Det verkar underligt för mig att syrning inte skulle ha varit en mer använd konserveringsmetod, med tanke på hur mycket surkål man troligen åt (grundreceptet är på 25 kg). Många av recepten på olika gurkinläggningar hade jag gärna sett i syrade utföranden.
För den genomsnittliga moderna matlagaren – utan ett överdrivet intresse för konservering eller en önskan om att i en något auktoritär ton bli tilltalad som “läsarinna” – finns i Rädda vintern kanske inte mycket att hämta mer än lite 40-talsnostalgi. Många av recepten är dessutom svåra att genomföra för någon utan tidigare erfarenhet av klassisk konserveringsmetodik, då läsaren förutsätts bland annat kunna hartsa och paraffinera buteljer samt knyta en oklanderlig apoteksknut.
Hur som helst så hittade jag åtminstone ett par recept som jag tänkt prova: Tomatketchup (det har aldrig slagit mig att ketchupen kanske ursprungligen var ett sätt att konservera tomaterna?) och det potentiellt förunderliga Blomkål i mjölk. Jag lägger dessa och framtida recept som egna inlägg på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar